26 Oct 2009

Då var det dags att hoppa i arbetsbyxorna igen. Lerkroki står det på schemat och efter första dagen har jag åstadkommit dessa två (som inte finns mer än som foton längre):

Förmiddagspasset...


Eftermiddagspasset...

Förövrigt... längtar jag bort eller hem. Något som kan kallas ett riktigt hem där konflikter om rena kök och vem som ska diska inte existerar. Jag tänker aldrig mer bo kollektivt. Jag mår bara dåligt av det helt enkelt.

Målat lite akvarell också... men bilder kommer en annan dag.

3 comments:

Lisbet said...

Det är så trist när det blir så där. För med rätt människor kan det vara underbart. Jag önskar dig lycka och välgång. Helst genast.

Anonymous said...

Jag börjar lacka loss en aning jag med. Det är helt och hållet omöjligt att somna innan klockan 12 här då flertalet människor springer runt som invalider och använder ungefärs samma tonhöjd som man skulle adressera en hörselskadad tant på ett dansgolv med.


//Jon

Linda said...

Åh, vad trist att det blivit så. Jag har provat på båda delarna; i Dals Långed fungerade det jättebra och i Umeå var det katastrof. Det är så frustrerande när det inte fungerar =(