17 Apr 2008

Ja, efter lite övertalning och noga övervägan har jag beslutat att jag ger mig. Det blir en blogg trotts att jag inte är någon skrivande person i den här bemärkelsen. Det får bli ett sätt att visa dem där ytters få intresserade, ni/du, Linda, vad jag egentligen pysslar med för tillfället i det konstnärliga utvecklingsarbetet för skolan. Här är ett smakprov:

den där står ihoprullad nu och är undanlagd för stunden. Det gick inte att fortsätta med den så för tillfället är den helt enkelt ignorerad. En detalj av den jag i alla fall är nöjd med är den här:

Ett par lungor som kommer igen i annat jag jobbar med just nu också. inte lika ut smetade som dem här kanske men ändå lungor. Funderar kanske på att klippa ut biten och använda dem till det jag gör nu. Ett slags lapptäcke av bilder som jag tänker mig att jag ska sy ihop till viss del och komponera direkt på väggen. Vi får se. Det förändras hela tiden.

Nu fokuserar jag på mindre bilder och "flödet" som min handledare kallar det. Igår insåg jag också att jag jobbar bäst på kvällarna och nätterna, jag som verkligen försökt tvinga mig att jobba på dagen. Kan inte låta bli att tycka att jag var rätt dum. Inte konstigt att inget funkade.

5 comments:

Anonymous said...

Hej Svala!

Jag antar att du vill bli kallad Svala. Du ar inte den enda i slakten som har mest jobbat kvall och natt. Funkar det battre da sa ar det bast att jobba da. Jag har alltid skrivit mina uppsatser pa kvallarna och natterna. Kram Moster Astrid

Svala said...

oh hej moster!
nja, svala är ett alterego eller bara ett namn jag använder på nätet istället för mitt eget. Jag brukar vara en dagmänniska annars, det är visst bara det konstnärliga som funkar på kvällar och nätter. Uppsatser skrivs före fyra på eftermiddagarna helst. Annars blir det pannkaka.
Kram

Anonymous said...

Go nattjobb! Jobbar också bäst då.. tänk om man hade en större lägenhet... skolan är så läskig på natten... ;) Kram maria

Linda said...

Ah, äntligen en blogg! Utvecklingsarbetet ser jättespännande ut! Fantastiska lungor! Jag pysslar ofta med kroppens inre organ i alla möjliga och omöjliga kombinationer. Det ligger nån sorts skräckförtjusning i det hela, visst?

Karin said...

Äntligen! Nu gäller det bara att du skriver lite oftare än vad jag gör i min blogg... en gång i halvåret räcker inte! Jag blir alltid så inspirerad av dig! Vi måste ha våran "pysseldag" snart! Kramar Karin